Min operation

Detta kanske inte förtjänar en egen kategori eller är något intressant för utomstående att läsa men detta är en del av mig och påverkar mig trots allt fortfarande.

November -06 gjorde jag en MR-röntgen av huvudet då jag i stort sett hela livet haft lite tjall på en arm och ett ben, detta är jag van vid att leva med och har vid flera tillfällen försökt ta reda på vad det kan vara. Denna gång gjordes en röntgen av huvudet.

Vid jul, bara några dagar innan julafton, fick jag ett brev med informationen att de funnit en hjärntumör, ett sk meningeom, en godartad tumör. Jag fick prata med en läkare i Lund och det bestämdes att jag snarast skulle ta bort tumören.

Den här julen var inget vidare trots beskedet på att det var en godartad tumör. Jag tänkte ju att de vet ju inte att den är godartad innan de undersökt den ordentligt samt att jag var rädd över själva ingreppet. Tänk om de skulle skada mig vid operationen. Tanken på att de skulle gå in i mitt huvud, i min hjärna äcklade mig oerhört. Tumören var dessutom stor, läkaren liknade den vid en nektarin, och jag hade förmodligen haft den länge utan att den hade vuxit och så vid graviditeten satte den fart och växte till sig snabbt. Vi kan ju konstatera att min hjärna inte var lika stor som andras hjärnor! Men detta har jag fått veta är nu ändrat, 6 månader efter ingreppet har min hjärna vuxit sig lika stor som en "normal" hjärna och tagit den plats den ska ha.

Min mamma gick bort i cancer -02 och hon fick själv sitt cancerbesked några dagar innan julafton och nu tänkte jag på min stackars pappa som skulle få veta att jag hade fått en hjärntumör.

Vår dotter föddes oktober -06, så alltså var hon bara strax över två månader när jag fick veta om tumören. Rädslan att inte få se henne växa upp eller att inte kunna ta hand om henne var också stor.

Vi åkte till Lund hela lilla familjen den 21:e februari. Eftersom jag ammade fick vi ett familjerum och min sambo och dotter fick vara med mig hela tiden. Dagen efter, den 22:e opererades jag och allt gick bra. Tur är väl det, att det finns skickliga läkare. Jag blev sövd och vaknade omtöcknad på uppvaket där jag sedan låg ett dygn. Givetvis var det jobbigt och gjorde ont men jag tycker att allt har gått så otroligt smidigt. Jag hann knappt få besked om tumören förrän den var borta igen.

Den tid som gick från beskedet tills att den var borta var det värsta jag varit med om. Alla tankar som jag själv skapade men inte kunde styra så lätt, jag tänkte ofta det värsta och själva ovissheten att inte veta om allt skulle gå bra var hemsk. Jag tänkte på min dotter och min sambo. Jag föreställde mig hur det skulle vara att dö och jag förlikade mig faktist vid tanken. Kan tänkas vara väl drastiskt men det var så det kändes då.

Jag fick hjälp att bearbeta alla tankar kring detta och operationen då jag regelbundet gick hos en psykolog och pratade, detta tror jag hjälpte mig mycket. Det kändes nämligen som om min närmsta omgivning tog det så lätt, "Det är bara en godartad tumör och den ska de ta bort".
Jag behövde få prata om detta och har ibland fortfarande behov att få prata om vad som faktiskt har hänt..

Jag går nu på kontroller och ser så att den inte kommer tillbaka, gör den det, är det bara att ta bort den igen! Låt oss då bara tro att den är godartad då med och sitter på ett sätt att den är lätt att ta bort.

Har precis varit på en kontroll och jag längtar så efter resultatet! Borde komma i nästa vecka...


Bilden är tagen till ett reportage som var i tidningen Föräldrar & Barn.



Strax innan jag tar bort suturerna - måste föreviga frankensteins syster på bild!


1 kommentar:

Ulla sa...

Jaaaa det kommer alltid att finnas inom dej. Men allt detta har också lärt dej en massa kan jag tänka mej. Du tänker och tar tillvara livet på ett annat sätt, alla som inte gått igenom något sånt här tror en massa. Men det går aldrig att föreställa sej hur det i verkliga livet är. Men precis som du säger, prata är läkande...

Ta till vara varje dag, för morgondagen vet man inget om.